Vägskälet mitt i byn. Fanns inga allmänna möteslokaler...Uf-lokalen endast i bruk vid danser och fester.

Vägskäl och korsningar, tafik och trygghet. Vägkorsningar för människor och vägkorsningar för bilar. 

Var kan man träffas, var kan man inte röra sig till fots?

Be eleverna göra en lista över "människor-vägskäl" och "bil-vägskäl".

Korsnäs

Vägkorsningen vid gamla andelshandeln i Molpe 

– populär träffpunkt i byn. Bilden troligen tagen 1938.

 

Vägkorsningen

  Korsningen mellan två vägar, ofta kallad ”trekanten”, var givna mötesplatser. Eftersom trafiken inte var särskilt livlig, gick det bra att stanna till i vägkorsningarna och ägna sig åt lekar och spel.  Asfalteringen och breddandet av vägarna kom igång först på 1950-talet. Byvägarna har haft sand- och grusbeläggning nästan till dags dato. Vägnätets utveckling har gått hand i hand med bil- och busstrafikens utveckling, och när de flesta bara hade häst och kärra, och avstånden var korta, behövdes heller inte någon bättre ytbeläggning på vägarna.

Vägkorsningarna var naturliga mötesplatser för människor i olika åldrar, och därmed kan man nästan utnämna dem till den viktigaste typen av mötesplatser i landskapet. Vägkorsningar är ju inga byggnadsverk, de finns där – färdiga att erövras. Ofta råkade ju lanthandeln och mjölkbryggorna också finnas i närheten, men vägkorsningarna var mötesplatser också i sig.

På bilden ser vi en flicka som glatt cyklar på sin nya trehjuling. Bilden är tagen i Molpe, och även om det inte finns andra människor på bilden, kan vi föreställa oss att flickan är omgiven av ungdomar som dansar, leker och umgås. Just denhär platsen var en viktig samlingsplats för ungdomar.